En till synes oskyldig intervju med skådespelerskan Jane Fonda i tisdagens Svenska Dagbladetväcker viktiga frågor om journalistiska gränsdragningar. Får journalisten göra sig själv till subjekt i de egna artiklarna? I vilka sammanhang är första person singular ett befogat journalistiskt grepp? Är journalisten en oundviklig del av berättelsen? Var går gränsen? Jeanette Gentele, den kulturskribent som fick i uppdrag att göra Fonda-intervjun, berättar för NMI att hon inte anser att det är konstigt om man som journalist ”blandar in sig själv” i en artikel.  ”Journalisten”, säger hon, ”är en del av berättelsen från början”. Denna något flummiga inställning till berättarkonsten visar sig åtskilliga gånger i hennes artikel. För övrigt publicerades artikeln på kulturdelens nyhetsplats.

Gentele skriver exempelvis att ”jag gick själv i samma demonstration [mot Vietnamkriget] som Jane Fonda i Stockholm 1972 mot USA:s ambassad”. När Jane Fonda minns att någon kastade rödfärg på henne under färden konstaterar Gentele stolt att attacken ”ingalunda stoppade henne eller oss”.

Carl-Otto Werkelid, kulturchef på Svenska Dagbladet, menar att Genteles personliga nedslag tillför intervjun ”en ny dimension” för läsarna eftersom båda är kvinnor från samma generation.

Har någon sett Jeanette?

Men denna argumentation är ganska tunn. För även om alla journalister har haft upplevelser eller erfarenheter som skulle kunna tillföra deras rapportering ”en ny dimension”, är publiceringen av personliga reflektioner i de allra flesta fall högst olämplig eller rentav oetisk. Det leder i varje fall till subjektiv rapportering.

Fonda-intervjun kan knappast betecknas som ett grovt övertramp etiskt sett. Men man kan ändå fundera på om det egentligen finns ett nyhetsvärde i Genteles självförhärligande berättarstil. Werkelid tvekar diplomatiskt på frågan om intervjun skulle bli sämre om man hade strukit de rader där skribenten försöker binda sig till berättelsen. Det ”handlar om en kollega”, förklarar han. Dessutom säger han att tidningen inte har en ”övergripande policy” vad gäller journalistens självrefererande beskrivningar.

Genteles önskan att spela en biroll i Jane Fondas livshistoria är ganska uppenbar. Och ibland måste man som läsare påminna sig själv om att artikeln faktiskt handlar om Jane Fonda och inte om Jeanette Gentele. Eller gör den det? Känslan av att Fondas liv enbart utgör en fond till Genteles egen nostalgiska resa är påtaglig.

Kanske Gentele ansåg att berättelsen inte annars kunde stå på egna meriter. Jane Fonda har säkert en annan uppfattning.