Kommentar av liberal bloggare.

Den amerikanska politiken är väsensskild från den svenska. Valsystemet och landets storlek och diversitet gör att varje jämförelse mellan de båda länders politiska liv är synnerligen vansklig. Därför är det kanske inte så konstigt att den svenska valrapporteringen då och då innehåller fel och brister.

Men efter den så kallade Uddén-affären i samband med presidentvalet för två år sedan finns det skäl att fundera över huruvida det inte är fler journalister som faktiskt inte anser sig behöva vara ens något sånär neutrala när de bevakar amerikansk politik.

Den bild man får när man tar del av den svenska rapporteringen från årets kongressval skiljer sig alltför mycket från den inhemska för att det ska kunna avfärdas som språkförbistring eller bristande kunskap hos våra journalister.

Inte främst en seger för vänstern

Den som läser vad som skrivs och lyssnar på vad som sägs i Sverige får intrycket att valet i USA färgades av två saker: kriget i Irak och Mark Foleys sexskandal. När valet nu är över och demokraternas seger är ett faktum utbrister våra svenska experter att den amerikanska vänstern har vunnit sin största seger någonsin.

SVT stod möjligen för den märkligaste rapporteringen kring valresultatet. Statsvetaren Sören Holmberg var – på något oklara grunder – inkallad som expert. Denne lät meddela att detta var vänsterns största seger någonsin. Holmbergs analys är felaktig på flera sätt.

För det första är inte segern på något vis historisk. Demokraternas seger 1974 var större. Republikanernas seger för tolv år sedan var ännu större. Valstatistiken ger inga belägg för att detta val skulle vara extraordinärt.

Men ännu viktigare är det faktum att det inte främst är vänstern som vunnit – och den höger som förlorat är långt ifrån entydig. Det mest talande exemplet på detta är senatsvalet i Connecticut. Försvarande senatorn hette i detta val Joe Lieberman. Lieberman var Al Gores kandidat till vice president för sex år sedan och anses höra till demokraternas högerfalang. Bland annat stödde och stödjer han de amerikanska insatserna i Irak.

I synnerhet det sistnämnda har retat gallfeber på partiets vänsterfalang, och i Connecticut-demokraternas primärval förlorade Lieberman sitt partis senatsnominering till vänsterprofilen och krigsmotståndaren Ned Lamont. Lieberman valde då att ställa upp som oberoende kandidat. I valet vann han med god marginal en ny mandatperiod i senaten och demonstrerade därmed att han är större än sitt parti, och att hans parti är större än dess vänsterfalang.

Ovanstående val har över huvud taget inte noterats av några svenska medier, utöver Dagens Nyheter som på valdagen kort noterade att “Krigsanhängaren Lieberman gör ett oberoende försök”. På samma vis förhåller det sig med demokraten Bob Casey som i Pennsylvanias senatsval slog ut den kristna högerns Golden Boy Rick Santorum. Casey är knappast någon vänsterman. Han är – liksom Lieberman – på republikanernas linje i vapenfrågan samt i de flesta moralfrågor.

Men varför har då republikanerna gjort ett så dåligt val? Enligt nyhetsbyrån AP är ekonomin den största faktorn, och det som retar väljarna är inte skattesänkningarna, det är utgifterna.

Galopperande utgiftsökningar och evangeliskt inflytande förklarar motgången

De federala utgifterna har inte ökat så drastiskt i USA sedan 1960-talet när demokraten Lyndon Johnson lanserade sitt Krig mot Fattigdomen och försökte bygga Det Stora Samhället.

Explosionsartade kostnadsökningar inom socialförsäkringssystemen, ökade subsidier till storbönder samt en exponentiell ökning av så kallade “öronmärkningar”, dvs. de extra utgifter som kongressledamöter smugglar in i stora federala program, har bidragit till en utgiftskultur som är främmande för amerikansk politik.

Den amerikanska andelen libertarianer brukar beräknas ligga någonstans mellan tio och tolv procent. De är alltså tillräckligt många för att avgöra valen. Under de senaste drygt tio åren har denna grupp röstat republikanskt eftersom den skrämts bort av demokraternas skattehöjningar. Men på senare år har dess missnöje med republikanerna ökat, dels tack vare det vettlösa spenderandet och dels på grund av den kristna högerns allt större inflytande över socialpolitiken. Libertarianer anser sig med viss rätt vara inklämda mellan ett parti som vill styra över deras plånböcker och ett annat som snokar i deras sängkammare.

Kongressvalet är därmed en förlust för den evangeliska högern, men även för vänstern. Påfallande många av de nya demokraterna är så kallade fiscal conservatives, alltså anhängare av minskade utgifter och balanserade budgetar.

Svenskt önsketänkande

Ovanstående analys är tämligen typisk i den amerikanska rapporteringen, men har inte setts till i några etablerade medier i Sverige. Det kan vara intressant att fundera över vad det beror på. Är det den ständiga vänsterövervikten i den svenska journalistkåren? Kanske, men knappast enbart.

Jag tror att problemet är djupare. Den svenska nyhetsrapporteringen handlar sannolikt mer om att ge konsumenterna vad de vill ha. Den opolitiska konformismen är stor i Sverige. Vi vill gärna tro att det amerikanska folket äntligen har kommit till insikt och straffat den krigsgalne kofösaren genom att rösta in ett koppel av välfärdskramande socialdemokrater i kongressen. Vi vill gärna tro att kongressen – som i allt väsentligt saknar utrikespolitisk makt – kommer att avsluta kriget i Irak, och att valet handlade om just detta.

Däremot finns det sannolikt inte så många svenskar som förmår ta till sig att väljarnas revolt mot Bush – mannen med skattesänkningarna – skulle kunna vara motiverad av de alltför höga statliga utgifterna. En sådan fråga har aldrig avgjort och knappt ens påverkat något svensk val, och det kan därmed vara svårt att ta till sig att detta var en synnerligen bidragande orsak till att kongressvalet gick som det gick.

Ointresse och bristfälliga kunskaper hos svenska journalister

I den verkligheten blir det inte så intressant att göra några analytiska djupdykningar – eller ens att ta reda på de fakta som krävs för att göra sådana. SVT:s morgonvärd kallade faktiskt USA:s lagstiftande församling för “parlament” och missade därmed högstadiets samhällskunskapskrav. Priset tas emellertid av DN som i en analys av valet försöker sig på att peka ut enskilda vinnare och förlorare. En av vinnarna är John McCain som enligt DN ”kan komma att utmana George W Bush som republikanernas presidentkandidat”.

Med tavlor som dessa i våra tyngsta nyhetsmedier är det svårt att dra andra slutsatser än att den dåliga valrapporteringen hänger ihop med såväl okunskap som ointresse hos den svenska journalistkåren.