Public service markerade i förra veckan att det hade gått 25 år sedan den sovjetiska ubåtskränkningen mot Sverige med U137.

SVT sände i torsdags en dokumentär om affären med nya bilder och vittnesmål där den officiella svenska bedömningen av händelsen – som en avsiktlig sovjetisk spionerioperation som gått fel – presenterades vid sidan om den sovjetiska versionen av händelsen som ett missöde beroende på bl.a. defekt navigeringsutrustning.

På fredagen hade också P1 Morgon ett inslag om U137. Men denna gång begränsades perspektivet till att endast omfatta den officiella sovjetiska historieskrivningen. Den fd kommendörkaptenen Karl Andersson berättar i radioprogrammet om när han körde fram till den främmande ubåten och bestämde sig för att gå ombord. Och i studion fanns den dåvarande underrättelseofficeren för KGB som arbetade på den sovjetiska ambassaden i Stockholm, Boris Grigorjev.

Båda intervjuobjekten som P1 Morgon valt är av uppfattningen att ubåtskränkningen var ett oskyldigt missöde. Karl Andersson diskuterar vissserligen inte denna fråga i radiointervjun. Men det är förvånande att P1 inte lät någon representera också den svenska synen på händelsen, när man ett kvarts sekel senare uppmärksammar en kritisk episod i de svensk-sovjetiska relationerna under Kalla Kriget.

Grigorjev fick därmed möjlighet att oemotsagd tona ned kränkningen som resultatet av en “felnavigering” pga ett “kalas” ombord, efter att u-båten “hamnade i ett fiskenät”. Radiolyssnarna fick sig också till livs att händelsen kunde förklaras med att ”disciplinen var mycket dålig” inom den sovjetiska marinen. Allt detta skulle förklara att den kärnbestyckade u-båten “kört fel” i över 13 landmil. I SVT-dokumentären kommenterade Torbjörn Fälldin den tanken så här:

- Fan tro’t!