Advertisment
Konsten att följa upp nyheter
Det var en klockren bild av det moderna Amerika; ett kortfattat koncentrat av alla dess brister och överdrifter, dess intolerans och ideologiska anpasslighet.
Sami al-Arian, en älskvärd fd. professor i datavetenskap vid University of Southern Florida, förföljdes av en nitisk Bush-administration som var fast besluten att tysta sina ”politiska opponenter” – en inkvisition som möjliggjorts av den ökända (men föga förstådda) Patriot Act-lagen. Al-Arian var, enligt dem som ryckte ut till hans försvar, en ”outtröttlig röst för frihet och rättvisa” i Mellanöstern; en ”mainstream-, dvs pro-intifada-palestinier, som i sin hetlevrade ungdom fällde ett antal beklagligt provocerande yttranden om Israel”, skriver vänsterpublikationen Salon. På grund av den sortens åsikter, förklarar Aftonbladets Torsten Kälvemark, avskedades han från sin universitetstjänst ”efter politiska påtryckningar”. Och strax efter uppsägningen greps al-Arian pga misstankar om att han givit ekonomiskt stöd till en terrororganisation.
Arresteringen av och åtalet mot al-Arian, gav upphov till en stormvind av rapporter i svenska medier. När hans rättegångsförhandlingar skulle börja rapporterade Ekots USA-korrespondent Sara Stenholm från New York att det var ”en av de mest uppmärksammade terroristrättegångarna efter 11 september-attentaten 2001” (tydligen ovetandes om processen mot Zacarias Moussaoui), samt att ”många menar” att rättegången ”ställer frågor om yttrandefrihet och amerikaners rätt att stödja en fri palestinsk stat på sin spets.”
I december förra året slutade processen med att juryn inte kunde fatta beslut gällande åtta av åtalspunkterna, och friade al-Arian på nio andra punkter, däribland förberedelse till mord. Dussintals tidningar publicerade TT:s telegram om att juryn”delvis friade” al-Arian. Aftonbladet jublade åt detta ”bakslag för Bush”.
Om man söker i Mediearkivets eller PressTexts databaser efter rapporter om Sami al-Arian finner man att den senaste texten publicerades den 16 december 2005, dagarna efter al-Arians partiella upprättelse, då Kälvemark gav professorn martyrstämpeln. Veckan dessförinnan hade SVT upprepat TT:s karaktärisering, apropå Stenholms tal om hur ”uppmärksammade” rättegångarna var, att en ”terroråklagad [blivit] delvis friad i USA”. Samma sökning i öppna internetbaserade nyhetsdatabaser ger inte mindre än tjugotre resultatsidor, där merparten är träffar på det TT-telegram från juni månad som meddelade att rättegångarna mot al-Arian hade börjat. Precis som TT var noga med att informera sina läsare, ansåg ”professorn” (som för länge sedan hade avskedats från universitetet) att han hade ”gripits på grund av sitt politiska stöd för palestinierna.”
Så Kälvemark förkunnade följdriktigt att detta bara var ännu ett ”försök att använda terroristlagstiftning mot politiska motståndare.” Men trots det amerikanska rättssystemets och den sittande administrationens generella förskräcklighet, så är Kälvemark övertygad om att systemet fungerar.
Då var vi alltså tillbaka i den perfekta lilla sedelärande sagan om Bushs Amerika, i vilken muslimer påstås göras till syndabockar, och som handlar om McCarthyism efter 11 september och om våra illa tilltygade rättigheter under Patriot Act. Norsk Filmfond, en skattefinansierad institution, kunde inte motstå att porträttera denna stackars ”rättighetsaktivist” som ett fångat villebråd i Bushs rävsax. Fonden subventionerade en dokumentär med titeln “USA mot al-Arian, saken mot muslimske Sami Al-Arian sett gjennom familiens øyne.” Föga förvånande köpte SVT nyligen sändningsrättigheterna till filmen i Sverige.
Även om det ofta gjordes hänvisningar till denna politiska förföljelse, så misslyckades alla nyhetsorganisationer med att tillföra minsta lilla sammanhang av vikt för att förstå rättegången. Utöver snårskogen om transfereringar och donationer till tveksamma ”välgörenhetsorganisationer”, så kan en genomgång av al-Arians bakgrund bringa viss klarhet:
- Al-Arian kan höras kalla judar för ”apor och grisar” på bandupptagningar skrikandes ”Död åt Israel!” och brännmärka sitt nya hemland som ”den store Satan”. Kälvemark kallar detta för enstaka ”verbal våldsamhet”.
- Som chef för sin ”tankesmedja” anställde al-Arian en man som sedermera lämnade Florida för att ta jobbet som ledare för Islamiska Jihad.
- Han utövade lobbying hos en kuwaitisk parlamentsledamot efter en palestinsk självmordsbombning, för att samla in pengar till mördarnas familjer så att ”liknande operationer kan fortsätta”. Han har sedermera sagt, i en amerikansk intervju, att självmordsbombning ”inte är en irrationell handling”.
- En dokumentär på den amerikanska public service-kanalen PBS 1994 beskrev al-Arians ”välgörenhetsorganisation” som den ”främsta stödorganisationen i USA för Islamiska Jihad”.
Inom ramen för en överenskommelse med domstolen om erkännande som en följd av de återstående anklagelsepunkterna, dömdes Sami al-Arian till ytterligare ett och ett halvt års fängelse och utvisning. ”Mr al-Arian har nu erkänt det han länge förnekat”, förklarade Washington Post, ”att han stödde och till och med hjälpte till att leda en motbjudande terroristorganisation”. Tidningen observerar att al-Arian ”inte bara är en medhjälpare till terrorister utan också en lögnare”.
Så när det som Stenholm kallade den “mest uppmärksammade” rättegången efter 11 september slutade i ett erkännande av skuld (och när till och med al-Arians advokat motvilligt erkände att telefonavlyssningen tydligt visade att hans uppdragsgivare ”hade en koppling med människorna i Islamiska Jihad”), och när det Kälvemark fördömde som en politisk rättegång i enlighet med en ny slags McCarthyism, slutade i nederlag för professorn—vilket rapporterades av så pass vitt skilda nyhetsorganisationer som BBC, Qatars Gulf Times, Indiens The Statesman och Taipei Times—så följde inte en enda svensk nyhetsorganisation upp nyheten.
Inte en enda.
Det stämde inte längre med den sedelärande sagan, och förtjänade därför inte att fortsätta bevakas. Syftet med en sådan saga är förstås att lära ut, inte att informera. Att bygga ut en redan förhärskande tes om amerikansk ondska och om palestinsk rättfärdighet. Så när rättegången tog en annan vändning och al-Arian gjorde sitt erkännande, försvann nyheten lägligt från de svenska mediernas radarskärmar.
Det vore ett misstag av oss att tro att nyhetsmedierna känner någon som helst moralisk skyldighet, gentemot sina läsare, att följa upp nyheter ända till upplösningen, för att undvika att vi får en missvisande bild av situationen. DN:s förre chefredaktör Olof Lagercrantz medgav en gång att ”nyheter måste användas till att förändra samhället och influera på (sic) människorna. Om nyheterna är objektiva och bara avser att informera, då är det konservatism.”
I så fall antar jag väl att jag är konservativ.
Okunniga svenska medier ger bilden av vänsterseger i USA I medie-Sverige ges bilden av en seger för den amerikanska vänstern och en förlust för högern. Men en närmare analys visar att kraftiga federala utgiftsökningar ligger bakom republikanernas motgångar. Därmed handlar det om ett bakslag för vänsterpolitik - inte i första hand om pacifistiskt motstånd mot Irakkriget eller bestraffning för skattekonservatism som den svenska journalistkåren vill ge intrycket av, skriver JOHAN INGERÖ, liberal bloggare. Läs mer »
Krystad "chock" om pensionerna i Fokus Under rubriken "Pensionschocken" hävdar tidningen Fokus att besparingarna i sjuk- och aktivitetsersättningssystemen utgör försämringar, och att Alliansen inte i förväg hade deklarerat avsikten att reformera pensionssystemet i Bankerydsuppgörelsen. JOHNNY MUNKHAMMAR, programansvarig på Timbro, ifrågasätter den beskrivningen. Läs mer »