Vid en våldsam incident i Sydsverige hävdade medierna att våldsverkarna var “aktivister” på vänsterkanten. Men när ska våldsverkare beskrivas som just våldsverkare i medierna? Det handlade om att motverka ett motbjudande främlingsfientligt parti. Men är det goda politiska syftet med kampen en förmildrande omständighet, som gör våldsverkarna förtjänta av skönmålningen “aktivister”? Kan skönmålningen i längden få motsatt effekt?

Stämningen var spänd. Folkmassan var ursinnig. Ett femtiotal personer marscherade mot Medborgarhuset i Eslöv, och skallen ekade:

“Inför biltullar! Alla vinner på att återvinna! Stoppa algblomningen!”

Så hade den händelse som medierna rapporterade om i söndags den 15 oktober, kunnat ha gått till, om man ska tro rapporteringen. Enligt en sammanställning som journalisten Per Gudmundson har gjort, beskrevs nämligen den våldsamma folkmassan som gick till attack mot de främlingsfientliga Sverigedemokraterna som “aktivister”:

Han såg ett 40-tal svartklädda, maskerade aktivister kasta stenar och byggskrot genom fönsterutorna.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder fördes på söndagseftermiddagen i ambulans till sjukhus med skador i ena armen sedan vänsteraktivister med våld angripit ett kommunalpolitiskt utbildningsmöte som partiet anordnat i Eslöv.

Efter en stund anlände poliser som tvingade ut vänsteraktivisterna. Men då slog dessa, enligt Karlsson, utifrån sönder fyra större fönsterrutor till möteslokalen och kastade in stenar och järnrör.

Enligt Bonniers Svenska Ordbok lyder definitionen på “aktivist” så här:

Person som kräver politisk handling el. deltar i demonstrationer m.m.

Nationalencyklopedins definition lyder:

Person som inriktar sig på att utföra direkta politiska handlingar, särsk. utomparlamentariska e.d.: aktivistgrupp; bildade kedja runt det rivningshotade huset.

Betr. nyanser: a) person som förespråkar konkret handling b) särsk. om politiker som yrkar på handlingskraftig politik […]

Enligt ordböckerna manifesterar en aktivist i syfte att uppnå politiska syften, men inte med våld. I den svenska nyhetsbevakningen finns det dock av allt att döma en sorts skala som inte är tydligt definierad för nyhetskonsumenterna. Hur allvarligt måste det brukade våldet vara innan svenska medier överger beteckningen “aktivister” på vad som egentligen är våldsverkare och misshandlare? Finns det en övre gräns som pöbeln i Eslöv måste uppnå först?
Det påstådda målet för kampen tillåts överskugga medlen

Svaret riskerar att väcka fler frågor än det besvarar. Det räcker att studera rapporteringen från de grövsta exemplen på våld – dvs avsiktligt terrorvåld mot oskyldiga i politiska syften – i olika delar av världen för att se. Även i fall med terrorister används nämligen regelbundet beteckningen “aktivist” i nyhetsrapporterna.

Finns det inte en risk att definitionen på “aktivist” förlorar all mening när spannet blir så här brett? Finns det verkligen ingen saklig objektiv skillnad mellan exempelvis en politiskt engagerad trädkramaraktivist och en våldsverkande misshandlare med vänsterkoppling, eller ännu värre terrorister?

Jo. Gemensamt för de här benämningsfelen i nyhetsrapporteringen är att man fäster större vikt vid den “sak” eller det mål som våldsverkaren eller terroristen säger sig kämpa för, än vid den terrormetod som denne faktiskt använder i sin kamp. Målet överskuggar så att säga medlen.

Därmed låter sig den journalistiska betraktaren påverkas mer av den ovilja och avsky man känner för offret (i detta fall de motbjudande Sverigedemokraterna) och av det goda i den påstådda målsättningen med våldet (att bli av med främslingsfientlighet). Mer än vid den antidemokratiska våldsmetod som faktiskt används. För nyhetsmediernas trovärdighet är detta ett allvarligt hot. Journalister ska basera sina beskrivningar på konstaterade fakta (i det här falletavsiktlig våldsanvändning). Inte på påstådda och diffusa “mål”, oavsett hur goda de är.
Allt från Amnesty till självmordsbombare

Denna havererade begreppsapparat bidrar till att terroristen jämställs med dem aktivister som arbetar för att exempelvis rädda gorillor i Afrikas djungler. Dessutom tenderar skönmålningen ofta att gynna endast den ena sidan i en komplex konflikt.

Ovanstående princip gäller också vid beskrivningar av terrorgrupper: deras uttalade mål kan ha legitimitet, men deras terrormetoder diskvalificerar deras kamp. Här är två exempel på havererade definitioner från Sveriges största källa till utrikesnyheter, nämligen TT Utrikes:

Under tre dagars intrång i lägret har 15 palestinier, både civila och beväpnade aktivister, dödats, enligt ögonvittnen. Efter att ha lämnat Maghazi väntades de israeliska styrkornas nästa mål bli ett annat flyktingläger i närheten, Bureij, som är ett fäste för militanta Hamasaktivister.

Lägg märke till att ordet aktivister i ovanstående citat nu står i motsatsförhållande till “civila”, och ska ses som synonymt med självmordsbombarna i terrorgruppen Hamas. Denna nya innebörd har blivit så pass normaliserad att nyhetsbyrån sätter andra – sannare – benämningar i samma telegram, inom citationstecken:

Det skedde en dag efter att den israeliska armén hotade med att angripa alla hus i området där“terrorister” skyddas och ammunition förvaras.

I ett annat TT-telegram beskrivs två palestinier inblandade i ett avstyrt självmordsattentat i Israel, och utrustade medsprängbälten runt midjan, som “palestinska aktivister”.

Det kanske kommer som en chock för våra trädkramande aktivistvänner, men även al-Qaida-medlemmar ingår nu i nyhetsbyrån TT:s definition på “aktivister” – både i fredstid och i krigssituationer:

I april svor [Saudiarabiens] kung Abdullah att utplåna alla aktivister i kungadömet som verkar för al-Qaida.

Den amerikanska militären hade tidigare uppgett att en al-Qaida-aktivist vid namn Abu Islam och flera andra personer knutna till terrornätverket hade dödats vid flygräder mot staden Karabila [i Irak]

Försöken att försköna får motsatt effekt

Om inte svenska medier fokuserar på att beskriva händelser och dess huvudpersoner så som de faktiskt är i verkligheten, istället för med förskönande omskrivningar enligt ett slags önsketänkande, kommer de här adjektiven att förlora sin innebörd. Effekten av försköningen kan bli den motsatta. Nyhetstelegrammens favoritbegrepp, “palestinska aktivister”, har för länge sedan förlorat sin ursprungliga betydelse fredsvänner för samlevnad i Mellanöstern. Pga missbruk förkroppsligar begreppet idag snarare fundamentalistiska terrorister.

Det finns tyvärr risk för att begreppet “vänsteraktivister” kommer att gå samma väg. I folks medvetande kommer det inte längre att betyda antirasistiska idealister med hjärtat till vänster. Nej, så småningom riskerar de tragiskt nog att avfärdas som antidemokratiska våldsverkare istället. Och det är synd, med tanke på den extremt viktiga antirasistiska kampen som klungan i Eslöv uppgav att de bekände sig till.