Det är en fras som kan höras från politiker som ställts mot väggen. Den brukar innebära att en viss fråga “inte ska belönas med ett svar”. Men det finns undantagsfall då man i tysthet kan känna sympati för politikern som vägrar att svara, när han oförberedd ombeds tillämpa logik på det ologiska, liberala principer på det illiberala, i själva verket förväntas förläna “värdighet” och legitimitet till det ovärdiga och illegitima; att skapa ännu en sida av “debatten” där ingen sådan kan finnas. När han eller hon betackar sig för att kommentera, så att exempelvis det avskyvärda Förintelseförnekandet eller de allestädes närvarande 11:e septemberkonspirationerna, inte tillåts slingra sig in i mittenfåran av debatten.

Förra året organiserade 500 historiker ett upprop till den amerikanska TV-kanalen C-Span, som uppmanades att annulera en planerad föreläsning av förintelseförnekaren David Irving, som just nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff i Österrike. Irving-programmet var ett sine qua non enligt programmets producent. En nödvändig “balans” till historiens obestridliga fakta. Men precis som chefen för Wyman Institute, Dr. Rafael Medoff poängterade i ett protestbrev, så “är inte Förintelsen ett debattämne där man kan ha ‘skiftande åsikter’. Det är ett historiskt faktum. Att ge en förintelseförnekare en plattform för att ‘balansera’ en Förintelsehistoriker är lika skandalöst som att ge en plattform till en representant för Flat Earth Society [Jorden Är Platt-klubben] för att balansera en astronoms framträdande.”

Efter en störtflod av protester från historiker och intellektuella återfick TV-kanalen sina sinnens fulla bruk, annulerade programmet och räddade därmed sin intellektuella och moraliska värdighet.

Existerar det någon liknande känsla av indignation i Sverige? Har vi, i vår egen presskår, överhuvudtaget någon känsla för det “värdiga”? Ta exempelvis den ”provokativa” författaren och offentliga tänkaren Jan Myrdal. Oavsett om det gäller den aktuella krisen med Iran, den sjudande konflikten i Danmark eller om vilket vin man ska dricka till Brun dvärgmal – han saknar knappast fora att yttra sig i – så välkomnas han till morgonsoffor och upplåts regelbunden plats på Aftonbladetskultursidor.

Och detta väcker en annan fråga: varför tillåter Aftonbladet, Sveriges största dagstidning, en fullständigt diskrediterad “tänkare” som Myrdal förgifta sina kultursidor? Var ligger – om jag får mynta ett begrepp – “dårskapströskeln” för redaktörerna på svenska tidningar? Dvs. nivån där någons anseende är så skamfilat att dennes “bidrag” till debatten inte längre är välkommet?

Det borde vara till och med under Aftonbladets värdighet att publicera Myrdals förvirrade försvar av Irans fascistiska diktatur, vilket tidningen gjorde i förra veckan. En “regering”, skrev han, som är “folkvald [och där] kvinnorna utgör majoritet av de universitetsutbildade”. Sådant logiskt snubblande är naturligtvis bekant för dem som följt Myrdal och hans långvariga flirt med radikal islam. Minns hans försvar av Ayatollah Khomeinis utomrättsliga “dödsdom” mot Salman Rushdie, då Myrdal bedyrade “att fatwan mot Rushdie var formellt korrekt.” Eller hans fjäskande uttalanden om Ahmed Ramis Julius Streicher-inspirerade och fällda radiostation Radio Islam. Det är “bara fånigheter när de säger att ni är antisemiter”, deklarerade Myrdal i det antisemitiska Radio Islams egna sändningar. I en intervju med Hizbollahs TV-kanal al-Manar nyligen, berättade Ahmed Rami om ett samtal med Myrdal under vilket “Sveriges främste författare” hade sagt till Rami att “muslimerna må behöva vårt stöd, men vi behöver er jihad”. Eller Myrdals uttalande i Hizbollahs tidning al-Intiqad nyligen, där han prisade Hizbollah som “modigt”.

Och det här är bara hans senaste skamfläckar. Det ska inte förglömmas att det var Myrdal som författade ökända mytologier om Mao, för att senare fortsätta sin politiska pilgrimsfärd till Kambodja, där han förnekade att ett folkmord pågick. På denna punkt är han fortfarande obeveklig, och hävdade så sent som i förra månaden – med den Nürnberg-åtalades övertygelse – att han ”såg inget massmord” under sin tid i Phnom Phen. Kambodja, eller “Demokratiska Kampuchea” som Myrdal nostalgiskt kallar landet, var på väg mot en socialistisk succé: “jag är övertygad om att [...] Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft – alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp.”

Besviken gled han dock obesvärad vidare, och uppenbarligen utan yrkesmässiga konsekvenser, till det stalinistiska Albanien. Med inspiration från Enver Hoxhas galna diktatur skulle ett nytt, kommunistiskt Sverige byggas, slog Myrdal fast.

Eller när han och hans partner och intellektuella tvilling Gun Kessle ”satt i Rapport Morgon och försvarade den kinesiska regimens massaker på Den himmelska fridens torg i Peking 1989”. Eller hans reservationslösa rättfärdigande av Stalins utrensningar. Eller hans vedervärdiga försvar av förintelseförnekaren Robert Faurrison.

Och listan kan göras mycket längre.

Så pass länge sedan som 1990, förvånades en Expressen-kolumnist av Myrdals oskadade rykte och hans ohämmade tillgång till vissa mediakanaler. Trots åratal av ondskefullt prognostiserande var hans “prestige som debattör ännu betydande i vida kretsar”.

Sexton år senare har mycket lite förändrats.

Den förtryckande och retoriskt “anti-imperialistiska” diktatur som Jan Myrdal inte skulle vara beredd att lovprisa, har mänskligheten än så länge inte haft tragedin att uppleva. Och hans arbetsgivare har troligen ännu inte läst en Myrdal-kolumn som, i deras ögon, varit tillräckligt långt utanför anständighetens gräns för att den inte skulle kunna publiceras (vad finns det kvar att skriva i en sådan kolumn?).

Så, jag ber: kan inte någon tapper själ förklara för Håkan Jaensson att hans “kontroversielle” kolumnist för länge sedan klivit över “dårskapströskeln”?